Anna-Panna: Födelsedagen

Vi kom till förlossningen kl 8 på morgonen och fick veta att de hade väldigt mycket att göra just denna dag. Jag hade börjat få lite värkar under natten men de hade tyvärr inte gjort något åt livmodertappen. De kollade barnets hjärta och min värkar under en halvtimme och allt såg bra ut. Sen fick vi vänta och vänta och vänta... Vi satt i dagrummet och såg brickor med skumpa (äppeljuice & bubbelvatten), mackor, svenska flaggan och blommor dukas upp åt nyblivna föräldrar. Säkert 6-7 ungar föddes under de timmar vi satt där. Vi bara längtade efter vår bricka...
.
Ca kl. 13 fick jag äntligen ett eget rum. Då hade värkarna blivit lite ondare och tätare och jag hade jobbat bort livmodertappen på egen hand. En barnmorska försökte ta hål på hinnorna men lyckades inte så jag fick istället värkstimulerande dropp för att skynda på öppningen. Då började det göra ont! Värkarna kom med ca 3 minuters mellanrum, sen började de komma helt utan mellanrum ibland. Jag kved och led och Mattias försökte ge mig massage och mata mig med kexchoklad. Jag satt i en stol och han tryckte så hårt han kunde på mina knän, det lindrade men var ändå så fruktansvärt plågsamt! Jag trodde att det bara skulle bli värre och tänkte att det här klarar jag inte! Ge mig smärtlindring!!! Efter nån/några kämpiga timmar fick jag morfin och hade öppnat mig 3 cm. Värkarna blev lindrigare och en barnmoska tog hål på hinnorna. Jag fick lustgas (som jag iof blev illamående av och bara kunde andas lite i början av värkarna) och sen blev allt mycket lättare. Värkarna var inte fullt lika plågsamma och jag kunde ligga i sängen igen.
.

Lite yr och trött men det var faktiskt jag som bad Mattias att fota mig ;)
..
Efter ännu nån/några timmar kände jag att jag började krysta när jag fick en värk. Vi kallade på en barnmorska som undersökte mig och vips så hade jag öppnat mig 10 cm! Den där ryggbedövningen som jag var inställd på behövdes inte :) Det var en skum känsla när kroppen krystade utan att jag kunde göra något åt det. Det var plågsamt men smärtan var hanterbar på ett helt annat sätt än under öppningsarbetet. Efter en eller två timmar hade huvudet kommit så långt ner att det var dags att krysta på riktigt! Två barnmorskor hjälpte och peppade mig! Mattias var jätteduktig och höll min hand, höll upp mitt huvud och sa åt mig att ta i för kung och fosterland :) Efter en kämpig timme öppnade jag ögonen under den sista värken och såg honom komma ut. (Jag hade inte blundat i en hel timme men iaf under värkarna tror jag) Helt otroligt! Och vilken skön känsla när huvudet passerade och hela kroppen bara slank ut! Vilken lättnad!
.
21.48 föddes lille Vidar (som vi efter många om och men enats om vi övriga tre i familjen). Han vägde 3505 gram och var 50 cm lång. 10 fingrar, 10 tår, boxarnäsa (som har försvunnit nu) och ganska lik Freja när hon föddes :)
Vilket äventyr! Även om det gick smidigare än jag trott så gör jag inte om det frivilligt...iaf inte än på ett tag! ;)
.